"Barn tappar sugen av toppning"

Barn vill leka och ha roligt tillsammans, påminner Tommy Söderberg, en av den svenska fotbollens största tränarprofiler.

- De behöver omväxling och rörelseglädje, de vill skoja och tar inte idrottandet så allvarligt.
Detta är i grunden en mycket seriös attityd, anser han; barnen utvecklar sin personlighet och skaffar sig erfarenheter genom att leka. Och de som får chansen att idrotta utan att tidigt utsättas för prestationskrav och tävlingshets - de blir mer kreativa än andra, hävdar han.

- Genom leken får fantasin fritt spelrum, och det är ju den som till exempel gör Zlatan så stor. Han hittar de mest omöjliga lösningar som ingen tränare har lärt honom.

Tommy Söderberg har varit fotbollstränare sedan 1972. Han fick en egen plats i svenskarnas idrottshjärta genom sin folkligt positivistiska stil som förbundskapten för herrlandslaget i fotboll under åren 1998-2004. Numera är han tillsammans med Jörgen Lennartsson ansvarig för U21-landslaget.

Det var fri lek som gällde när han och hans kompisar i slutet av 1950-talet spelade fotboll på gräsmattorna i Södra Ängby i Stockholm.

- Om det ena laget ledde med många mål - då delade vi om. Vi gillade själva spelet och varandra, resultat brydde sig ingen om.

Och det var ingen toppning att tala om när han spelade pojk- och juniorfotboll i Ängby IF.

- Vi var kompisar som bodde nära varandra, och alla fick spela. Jag fortsatte med fotbollen ända upp i vuxen ålder, trots att jag inte var så bra. Och det var mycket för gemenskapens skull.

Han tycker att många av de goda värdena i idrotten alldeles för ofta glöms bort.

- Jag upplevde själv så oerhört mycket positivt. Jag fick känna kamratskap och tillhörighet, jag fick nya vänner och goda förebilder, jag blev stark i kroppen samtidigt som jag fick leka och skratta … Numera blir det allvar alldeles för tidigt. Prestationskraven dränker barnens glädje och fantasi.

Som elittränare ogillar Tommy Söderberg den sortering av barn som pågår i vissa av landets idrottsklubbar. Pojkar och flickor som har flera år kvar till tonåren blir plötsligt upphöjda eller bortvalda. De som för tillfället anses mest lovande får vara med i särskilda utvecklingslag, öva upp sin teknik vid speciella träningsläger och spela matcher mot andra utvalda barn i elitserier. Medan de som är sent utvecklade eller av andra skäl inte hör till de bästa blir kvar i en grusgrå vardag där risken är stor att många tappar sugen.

- Hur mår flickan och pojken som inte får vara med? undrar Tommy Söderberg. Hur påverkas deras självkänsla i längden? Det finns så många idrottsledare som gör en fantastisk insats på sin fritid, och det är viktigt att både de och föräldrarna får information och utbildning så att de förstår att barn som tidigt utsätts för höga prestationskrav inte mår bra.

Han tvivlar också på att den tidiga selekteringen fungerar om man vill vaska fram merparten av de riktigt stora talangerna.

- Klubbarna missar många begåvningar som är sent utvecklade, säger han. Både i landslaget som tog brons i VM 1994 och i EM-laget i Portugal 2004 hade nästan hälften av spelarna kämpat sig fram trots klubbarnas tidiga elitsatsning - de hade till exempel aldrig varit med i något ungdomslandslag.

Barn borde så länge som möjligt få syssla med olika sporter, anser Tommy Söderberg - gymnastik till exempel, en basidrott som ger styrka, balans och koordination.

- Barn som redan i låg ålder specialiserar sig på en enda idrott lever alldeles för tidigt i de vuxnas kravfyllda värld. Talangfulla ungdomar kanske kan satsa på en särskild sport vid femton, sexton års ålder, och ungefär då kan klubbarna börja med toppning och selektering - inte tidigare än så, säger Tommy Söderberg.

Han får medhåll av Tina Nordlund, en av landets främsta fotbollsspelare, vinnare av den prestigefyllda utmärkelsen Diamantbollen.

- Toppning, utsortering och specilisering borde inte förekommma förrän i de tidiga gymnasieåren, tycker jag. Att bli bortvald eller utvald kan skapa mönster av rädslor upp i vuxenlivet.

Tina Nordlund menar att idrotten i unga år måstes bygga på lek, spontanitet och gemenskap. Själv började hon spela fotboll i sexårs­åldern hemma i Stöde utanför Sundsvall.

- Jag var ihärdig redan från början och hade talang. Jag kämpade som en tok och fick därför spela mycket. Några av mina lagkompisar fick mest sitta på bänken, tröttnade och slutade med fotbollen.

Barn och ungdomar behöver få möjlighet att pröva på flera olika idrotter, anser Tina Nordlund. Om det tidigt blir för mycket allvar med toppning och elitsatsning riskerar klubbarna att missa talanger som hade blivit stjärnor om de hade fått chansen, tror hon.

- Men risken är stor att de som inte platsar och känner sig petade helt tappar lusten till idrotten. Några av dem kanske hade kunnat bli kompetenta tränare eller ledare.

Tina Nordlund påpekar att även den som blir utvald kan fara illa när klubben elitsatsar.

- De egna kraven och pressen från tränaren och föräldrarna kan bli en övermäktig börda. Jag drabbades själv av något som liknar prestationsångest.

Efter sin aktiva karriär har Tina Nordlund - hon slutade spela 2002 - utbildat sig till yogainstruktör. Bland annat tar hon emot unga fotbollsspelare, simmare och tennisspelare som redan i de tidiga tonåren tävlar på elitnivå.

- Det är svårt för dem att hitta en balans mellan vad de förväntas åstadkomma och vad de orkar med, vad de innerst inne vill och vad de tycker är kul. Yogan hjälper dem att varva ner så att de kan hantera pressen.